Allmänt Nyheter 

Alice 15 år, är en så kallad hemmasittare

Hemmasittare kallas de barn som av olika anledningar inte klarar av att gå i skolan. I en granskning gjord av Kalla fakta framgår det att ungefär 5 500 barn runt om i landet inte går i skolan eftersom de inte får de stöd som de behöver. Ett av dessa barnen är Alice, en 15-årig tjej från Jönköping. 

Alice ser ut precis som vilken 15-årig tjej som helst och har en sprudlande personlighet där skrattet finns nära till hands. Hon sitter i soffan mitt emot mig och dricker varm choklad samtidigt som hon berättar entusiastiskt om en ny tv-serie och jag tänker för mig själv att det är underligt att denna spralliga tjejen lider av svår ångest och dagligen får panikattacker. Alice berättar hur hennes problem med ångest började för snart ett år sedan när hon gick i sjunde klass. Sedan dess har hon inte klarat av att vara i skolan mer än ett par fåtal gånger. Hon drar efter andan innan hon säger:

– Jag kan inte förklara exakt vad det är men när jag kommer till skolan är det som att mötas av en vägg av ångest. När jag kommer hemifrån på morgonen och kommer till skolans parkering är det som att varenda cell i min kropp säger åt mig att jag inte kan kliva ur bilen.

Hon berättar hur hon fortfarande går upp varje morgon och gör sig  iordning för att ta sig till skolan. Sedan Alice först började få ångest och drabbas av panikattacker har hon endast varit i skolan vid ett fåtal tillfällen och trots att nästan varje morgon det senaste året har resulterat i en ny panikattack tänker Alice inte att sluta försöka.

– Jag har en kompis i skolan som jag sms:ar med varje morgon och som möter upp mig i skolan om jag klarar av att gå. Det är en stor trygghet. Utan henne hade jag nog slutat för längesen.

Hennes ansikte lyser upp när hon berättar att kompisarna i skolan är väldigt stöttande och att hon har oerhört bra stöttning hemifrån. När jag frågar Alice hur skolan har visat sitt stöd skakar hon på huvudet och vrider på sig i soffan. Tonläget och ansiktsuttrycket ändras när hon berättar att stöttningen från skolans sida har varit och är näst intill obefintlig.

– Det enda de från skolan egentligen gör är att höra av sig för att få in rätt intyg. Dem har inte frågat så mycket om mig och om hur jag mår i allt detta. Något stöd har jag alltså inte fått.

Stämningen i rummet har förändrats och det märks tydligt på Alice att detta är något som är jobbigt att prata om. Hon pillar lite på hålet över knät på jeansen och tar ett par djupa andetag innan hennes blick möter min. Ögonen är tårfyllda och underläppen darrar lätt när hon säger:

– Jag önskar verkligen att skolan gjorde mer, både för att försöka förstå och stötta mig i min situation. Att vara 15-årig tjej och ha svår ångest är liksom mycket i sig. Att sen på egen hand försöka balansera sin skolgång utan stöttning från skolans sida känns sjukt orättvist. 

Alice tar en klunk av den varma chokladen hon har i handen och sedan avrundar hon samtalet med att dela ut både ris och ros. Hon berättar att hon vill hylla sina nära och kära, vännerna i skolan och den svenska psykiatrin. Utan dem hade det varit nattsvart säger hon. Till skolan vill hon rikta en stor diss då hon tycker att de inte tar det ansvar som de borde. 

– Om man ska kunna stå bakom att skolan är en plats för alla måste de som arbetar inom skolan verkligen steppa upp sitt ”game” inte bara placera in alla ”problembarn” i ett eget fack och fortsätta jobba på precis som vanligt. Det måste till en förändring, mer engagemang. 

Olivia Sundling

Related posts