”Det jag kunde kontrollera var vad jag åt, allt runtomkring var kaos”

3 månader ago Karin Lehtonen Kommentarer inaktiverade för ”Det jag kunde kontrollera var vad jag åt, allt runtomkring var kaos”

I lägenheten på Storgatan i Borgholm hänger hon över sin mammas axel som står och lagar mat. Noga ser hon till att hennes mamma inte har i för mycket fett i såsen. Köksluckorna är gråa och golvet är orange och brunt, men mer än så kommer Jeanette Henriksson inte ihåg eftersom hon aldrig riktigt trivdes i den där lägenheten. 

Jeanette Henrikssons föräldrar skilde sig 1981. Det var alltid bråk hemma eller iskall tystnad. Efter skilsmässan, när hon var 18 år, flyttade hon och hennes mamma in i en lägenhet på tre rum och kök mitt i Borgholms stad. Trots uppbrottet mellan föräldrarna var situationen hemma inte hållbar. 

– Mamma mådde psykiskt dåligt och jag var mer mamma för henne än vad hon var för mig. Det jag kunde kontrollera var vad jag åt, allt runtomkring var kaos.

Under ett års tid led Jeanette av ätstörningen anorexi. Som många andra som lider av en ätstörning var hon aldrig hos en läkare och fick diagnosen fastställd. Mörkerantalet för hur många som drabbas av ätstörningar i Sverige är stor och knappt 70 % av de kvinnor som lider av någon typ av ätstörning söker hjälp. Allra främst är det tonårsflickor och unga kvinnor i åldrarna 15 till 30 som drabbas enligt KÄTS (Kunskapscentrum för ätstörningar). 

Jeanette hittade något att hålla fast vid när allt annat i omgivningen kändes okontrollerbart. Konstant tänkte hon på mat samtidigt som hon tränade hysteriskt. 

Så fort jag hade ätit någonting gick jag ut och tränade. Det var ju egentligen mig själv jag försökte springa ifrån.”

Varje dag tränade hon någonting, allt ifrån att springa, simma, gå på träningspass och styrketräna till att träna med gummiband hemma. På några månader hade hon gått ner 10 kilo. 

– Jag hade alltid skärp i jeansen. Till slut stoppade jag ner tjocktröjan i byxorna och drog åt skärpet så mycket jag kunde för att byxorna skulle sitta uppe.

Jeanette förstod inte att hon hade en ätstörning eller ville helt enkelt inte göra det under denna period berättar hon. Men i efterhand ser hon tydligt att hon uppfyllde de tecken som utmärker den psykiska sjukdomen anorexi. Ordet anorexia nervosa betyder ”nervös aptitlöshet” och är vanligast hos just tonårstjejer. Sjukdomen innebär att man äter så pass lite att man svälter sig själv och att man tränar ohälsosamt mycket. Personer med anorexi har en förvrängd uppfattning om sina egna kroppar och utseende som resten av omgivningen inte delar, och rädslan för att gå upp i vikt är stor enligt 1177 Vårdguiden.

– Jag vägde mig hela tiden. Jag gick och la mig hungrig och åt nästan på knogarna, men jag åt inte för det. När jag vaknade och ställde mig på vågen dagen efter såg jag att jag gått ner några hekto. Då kände jag mig jättestolt över mig själv.

På gymnasiet som låg fyra mil bort gick Jeanette konsumtionslinjen med hemvårdsinriktning. Hon trivdes inte i klassen och det tog lång tid att varje dag åka mellan Borgholm och Kalmar. 

– Vi var 31 tjejer i klassen. Jag hade min klick av kompisar som jag hängde ihop med, de andra hade vi inte så mycket med att göra. Men alla mina kompisar bodde långt ifrån, inne i Kalmar.

I slutet av nionde klass gjorde Jeanette illa knäet när hon sprang rakt in i en dörrpost. En remiss skickades in till Kalmar och det visade sig att hon hade broskbildningar i knäet. I början av gymnasiet och sex veckor framåt hoppade hon på kryckor. Gymnasiet bestod av två skolor; Stagneliusskolan och Victoriaskolan som låg på var sin sida av stan. Eleverna var tvungna att gå emellan dessa under skoldagarna eftersom den ena skolan undervisade i ämnen som svenska och engelska, medan köken där de inom konsumtionslinjen fick lära sig att laga mat fanns på den andra skolan. Under tiden Jeanette hoppade på kryckor fick hon åka taxi mellan de två skolorna och på en av skolorna saknades hiss. 

På morgonen åt Jeanette en tunn brödskiva med minimalt med smör och med några gurkskivor på. Sedan åt hon ingenting under hela skoldagen. Det var först när hon kom hem igen som hon åt middag med sin mamma. Ingen sa någonting om att hon inte åt i skolan, inte lärarna heller. Inom gymnasieprogrammet lagade de mycket mat, men hon lyckades alltid lura läraren att inte äta maten de själva lagat. Hon kunde till exempel skylla på att hon var dålig i magen eller ljuga och säga att hon skulle äta maten i skolmatsalen i stället, men sedan åt hon inte där heller.

”Jag skyllde alltid på någonting och egentligen undrar jag hur jag kom undan med det, men jag antar att jag blev expert på att maskera det där.”

Jeanette plockar fram kort från perioden med anorexi, den första hon visar är från studentdagen.

Ett tydligt minne från när Jeanette och hennes mamma ska leta efter kläder till hennes student dyker upp.

– Vi var inne i Kalmar och jag och mamma var runt i varenda affär. Vi var till och med på barnavdelningen, men där hade jag inte lust att köpa kläder. Det jag minns är att mamma var förbannad på mig för att ingenting passade. Till slut hittade vi en kjol och blus i storlek XXS inne på en liten affär. 

Komplimanger som ”oj vad smal och fin du blivit” triggade henne till att fortsätta med det hon gjorde. 

– Det kändes bra med någon som ser en när man mår dåligt. Man fick höra något fint om sig själv och det kändes bra eftersom jag aldrig fick komplimanger hemma. 

I juni berättar Jeanette att hon vägde cirka 47 kg. Nästa fotografi hon visar är från september samma år. På det fotot kommer hon inte ihåg vad hon vägde, men det syns en märkbar skillnad i ansiktet.

Personer med anorexi kan ha svårt att inse att de har sjukdomen själva, och ofta är det närstående som reagerar på den extrema viktnedgången. En som reagerade var Jeanettes dåvarande pojkvän som försökte få henne att äta.

–  Vi stod vid glasskiosken och han frågade vad jag ville ha för glass. Jag svarade att jag inte ville ha någon. Då försökte han på nytt fråga vad jag ville ha för glass och sa i princip att nu måste jag äta en. Min kusin reagerade också när vi var på badstranden i Köpingsvik. Jag kommer ihåg att han var väldigt irriterad och sa åt mig att ”nu får du fan äta!”. Jag tänkte bara men vadå, jag äter ju?

Situationen hemma och i skolan, knäskadan och andra bidragande faktorer tror hon var det som låg bakom utvecklandet av den psykiska sjukdomen. Hon berättar om hur hon var ett glatt barn men började tvivla mer på sig själv när hon blev äldre. Det hjälpte inte heller att hon saknade stöd och uppmuntran hemifrån säger hon.

”Min räddning tror jag var att jag hade mycket kompisar.”

Kompisarna var till stor hjälp och likaså hennes storasyster som kom och hälsade på under sommaren. De hade inte setts på länge och reaktionen Jeanette fick förvånade henne.

–  Hon blev jättearg när hon såg mig. Hon kom med tåget på sommaren och vi åkte in för att hämta henne. Hon kramade mig och sa något i stil med; men för helvete, hur smal är du!? Jag blev chockad för jag var inte beredd på det.

När Jeanette fyllt 19 år flyttade hon in till sin storasyster i Stockholm. De började laga riktig mat tillsammans och hon fick ett jobb inom sjukvården. 

– När jag bodde hemma med mamma fick jag vara den starka. När jag sen flyttade till min syster fick jag vara liten igen. Det kändes som jag kunde slappna av för jag behövde inte längre tänka tio gånger innan jag sa något. Jag har fått återberättat för mig att jag råkade välta en av min storasysters blomkrukor och var helt förstörd. Då berättade min syster att hon bara hade tänkt att det är ju sånt som händer och att hon började undra hur jag hade haft det med mamma hemma i Borgholm egentligen.

”Jag blev inte kritiserad hela tiden utan fick en massa kärlek i stället.”

Med hjälp av systern och jobbet började Jeanette långsamt må bättre. Det var en lång väg att gå men beslutet om att flytta ledde till slut till ett tillfrisknande från ätstörningen.

Karin Lehtonen