LOKALT PÅ STAN 

Medmänniskor på resecentrum – tur eller verklighet

Klockan är runt kvart i tolv på lördagsförmiddagen när jag ser en äldre kvinna ligga nedanför rulltrappan på Jönköpings resecentrum. Hon har ramlat från toppen av rulltrappan och måste ha ambulans. Jag sätter mig bredvid henne och ställer grundläggande frågor. Hon är vid medvetande, men chockad och orolig. Jag håller henne i handen tills ambulansen kommer fram.

Civilkurage – är det något man har, något man får eller något man tränar upp? Vi lär oss algebra, Sveriges landskap och på sin höjd HRL-utbildning under idrottslektionerna i grundskolan. Kanske får vi diskutera etik och moral under en religionslektion. Men trots alla teoretiska förberedelser har vi ingen aning om hur vi reagerar förrän vi står där och olyckan är framme. Minns du senast du gick en HLR-utbildning? Minns du senast du ringde 112? Minns du senast du behövde hjälp av en medmänniska?

Där och då i lördags kom ett flertal människor fram och frågade om de kunde hjälpa till. Har ni ringt ambulans? Ni måste prata med henne hela tiden. Borde ni inte lägga henne på sidan så att hon inte sväljer sin tunga? Oj, förlåt jag trodde hon var medvetslös. Det var först när folk pratade med mig som jag blev självmedveten om vad jag gjorde och inte gjorde. Den unga tonårskillen ringde ambulansen. Jag satt på knä och höll henne i handen. Den unga kvinnan gick och mötte ambulanspersonalen. Jönköping kan ha fått upp hoppet från ungdomen, men vad hade hänt om inte just vi var där?

Folk går förbi. Folk anser inte att det är deras angelägenheter. Folk antar att läget är under kontroll. Att anta och anse är inte ett val att göra i en nödsituation. Då handlar det om att agera. Jag hade egentligen ingen aning vad jag skulle göra, men allt jag tänkte på var att en hand kan lugna mot oro. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Om du inte kan gripa in själv, uppmuntra någon att följa med dig. Att ha civilkurage innebär att hjälpa en medmänniska utefter sina egna förutsättningar.

Related posts