Förgiftade hundar – ett oroande problem bland hundägare

Att ens hund får i sig något farligt ute på promenaden och blir så sjuk att den dör är varje hundägares katastrofala mardröm.

– Jag fattar inte hur man kan lägga ut gift på marken med förhoppningen att en hund ska äta det och dö, säger Tommy Blixt från Jönköping som skaffade sin första hund för sex månader sedan.

När Tommy skaffade valp i somras visste han att det innebar ett stort ansvar men hur många faktaböcker han än läste om hundar var det en sak som han inte var beredd på.  Det finns nämligen ett växande problem runtom i Sverige i form av att personer går till hundrastgårdar eller grönområden där hundar ofta vistas och lägger ut mat med gift eller vassa föremål i. Hundägare i Facebookgrupper vittnar om att de har hittat mat med vassa krokar eller krossat glas i. Andra har hittat utslängd köttfärssås som hunden har hunnit äta av och några timmar senare insjuknat i glykolförgiftning.

Jag sitter i en fåtölj hemma hos Tommy Blixt och tittar på när han och hunden Asta leker tillsammans på golvet. Tommy drar en leksak över golvet som Asta jagar ifatt och ruskar om som om det vore ett levande byte att bryta nacken av. När hon tycker att hon har dödat sin leksak skuttar hon fram till Tommy och söker hans ögonkontakt. Tommy börjar gräva i sin bakficka och Asta sätter sig med full koncentration i hopp om att få lite godis. Tommy ger henne kommandon och berömmer henne med hundgodiset från fickan. Asta visar att hon kan sitta, ligga, snurra runt och ge sin tass på kommando. Hennes ögon är pigga, tungan hänger ut och hon flåsar trots att det är mitt i vintern.

Tommy berättar att det var en av sommarens varmaste dagar när han och sambon åkte från Jönköping till Åkers styckebruk, en bilresa på åtta timmar tur och retur, för att hämta en valp. Deras nya familjemedlem var en tre månader gammal berner sennentik på nio kilo som kunde bli över 40 kilo tung som fullvuxen. Rasen är en stark brukshund med ursprung i schweiziska alperna som är avlad till att hjälpa människan arbeta på gårdar genom att till exempel dra släpvagnar med virke. Men på grund av deras vänliga lynne och nallebjörnsliknande utseende har berner sennenhunden blivit mer och mer av en sällskapshund som oftast trivs väldigt bra i barnfamiljer. Tommy berättar att Asta är som ett busigt men snällt yrväder som får honom att skratta varje dag. Han berättar att hon är tänkt som sällskapshund men att han någon gång skulle vilja ha en kärra som Asta kan dra med matkassar från affären. Han säger att det är det gulligaste han kan tänka sig. Men just nu behöver Asta, som snart är nio månader, växa klart innan lederna kan arbeta på det sättet. Än så länge räcker det gott och väl med medellånga promenader i skogen och lek och bus i hundrastgårdar.

Tommy berättar att när han började ta med Asta till Kålgårdens hundrastgård blev han tidigt varnad av andra hundägare av något fruktansvärt som han inte var beredd på.

Jag träffade en annan hundägare som också hade en berner sennen så vi stod och pratade rätt länge. Då sa han till mig vänligt men bestämt att hålla koll på marken där på Kålgården. Jag frågade varför och då berättade han att en kompis i området till honom hade fått åka in akut till djursjukhuset med sin hund. Hunden hade fått i sig köttbullar som visade sig innehålla glykol och den dog på djursjukhuset. Efter att jag hörde det har jag försökt ha superkoll på vad som ligger på marken.

Tommy uppger att han blir både arg och ledsen när han tänker på att det finns personer i Jönköping som lägger ut glykol för att skada hundar. Glykol är en vanligt förekommande vätska som finns i till exempel kylarvätska till bilen och därför är den lätt att få tag på. Det krävs heller inga stora mängder för att orsaka livshotande skador såsom akut hjärtsvikt. En anledning till att hundar faktiskt äter mat som innehåller glykol är att giftet, mot förmodan om att det skulle smaka starkt av kemikalier, smakar sött. Av den anledningen är det extra viktigt att hålla glykol borta från djur och barn eftersom smaken inte kommer stöta bort – utan snarare locka till att smaka mer.

Det är såklart inte bara på Kålgården som problemet finns. Tommy berättar att det senaste han har hört är att hundar har blivit förgiftade i Friaredalen på Torpa vilket bara är ett stenkast bort från där han bor. Det gör honom orolig att veta att det finns gift på marken i närheten av hans egen bostad. Tommy berättar dock att det finns något som gör honom lite tryggare.

Det finns något kollektivt arbete hundägare emellan. Man varnar varandra om man har hört om en plats i Jönköping där hundar har blivit sjuka. Man kan också vara frustrerade tillsammans för alla hundägare känner samma sak och det är skönt tycker jag. Det blir lätt så att är man ute med sin hund och någon annan också har hund så börjar man prata med varandra. Jag tycker det känns skönt att man hjälper varandra. 

 Utöver att varna varandra hundägare emellan finns det saker som man kan tänka på när man är ute på promenad för att förebygga att hunden äter något farligt.

Ha alltid uppsikt på vad din hund gör. Låt hunden nosa och utforska men titta hela tiden vad den nosar på. Det är så lätt att man kanske tittar i mobilen när man är ute med hunden men jag försöker att undvika det helt och hållet. Jag har också köpt en pannlampa som jag använder på promenader i mörker så kan jag rikta den ner på marken och se vad som finns där. Sen om Asta tuggar på något öppnar jag alltid hennes gap och tar ut det även om det bara är ett löv. Hon får nosa men på grund av situationen så ska hon helst inte äta saker ute.

Tommy uppmuntrar alla hundägare att tänka efter och bli medvetna om problemet så kan alla hjälpas åt att hålla våra hundar friska.